Teatern håller på att gå ur tiden
Foto: Wikimedia Commons/Lina Ikse
Ända sedan talet har teaterkritikern Björn Gustavsson följt Lars Norén och hans teaterarbete. inom denna essä ringar Gustavsson in det som plats kärnan i Noréns dramatik och via dagböckerna även Noréns tankar om teater.
Lars Noréns talsdramer – ofta fem timmar långa djupdykningar i komplicerade par- samt familjerelationer – minns jag som så starka, betvingande upplevelser att all ytterligare teater här i landet bleknade och med ens framstod som trist konventionell.
Efter en rad ändlösa familjeinteriörer där pratet flödade lika ohämmat som alkoholen (champagne, skärseld, krossade glas) kom pjäser som fokuserade vid de utstötta, vare sig de fanns på mentalvårdskliniker eller fängelser; bräckliga individer som redan från start funnits i de tidiga pjäserna men som efterhand i ökad utsträckning hamnade i fokus. Mot slutet blev pjäserna stiliserade; alltmer glesa, existentiellt laddade.
Lars Noréns yrkesverksamhet beskriver
Teater:
MOT SLUTET
Vad är tiden samt hur mäter man den? Vad är en tidslinje? Varför går tiden snabbt då man har rolig, men långsamt då detta är tråkigt? Varför tar en minut så utdragen tid då man bör hålla andan, men tre minuter blixtrar förbi då man ska berätta något man brinner för…?
Ja, period väcker frågor och Backa teater har genom Iggy Malmborg, regissör, satt sig att försöka ge svar på dem i ett lustfylld uppsättning, som engagerar. I spelsalen, som existerar rund och omfamnande tillsammans med publiken i gradänger vid ena sidan ned mot scengolvet, möter vi skådespelarna som sig själva: Adel Darwish, Ylva Gallon, Ulf Rönnerstrand, Hannah Shermis samt Emelie Strömberg. Enligt ett tablå i fallande skal, ska vissa förutbestämda moment; antingen av alla, bara av några eller alternativt endast av en: hålla andan, snurra, associationer, gång, visslingar, vittnesmål och sålunda vidare. Allt interfolierat tillsammans med a capellasång, komponerat från Kristina Issa, i stämmor av de fem skådespelarna. Som för att andas ut mellan p